Hejsan! 

Herregud jag måste bara berätta om det är någon som har missat det. Åldersgränsen för tävlande ponnyryttare har höjts med hela TVÅ år!! Nu får man tävla upp till att man är 20 år gammal! Detta är så sjukt roligt tycker jag! Det betyder liksdom att Mai och jag har hela FEM år på oss att tävla! Fantastiskt.

Läs mer här: 

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2014/07/Forandringariponnyryttaraldern/

Godmorgon! 

Hur mår ni idag? Jag hoppas att ni mår bra? :D

Jag mår prima i alla fall! Jag började morgonen med lite intervallträning och styrketräning. Det var jobbigt men härligt. Att vara ute tidigt på dagen och höra hur fåglarna kvittrar och se hur solen skiner. Så himla mysigt! 

Nu ska jag äta lite frukost av något slag för att sedan lägga mig vid poolen.

Hoppet om fint väder sjunker verkligen som en sten när det väl regnar ute och därför blir jag extra glad när det faktiskt blev lite fler baddagar! LOVELY.

 

Efter badandet ska jag sticka ner till en kompis i byn, vi ska hänga men också åka till hennes medryttarhäst som hon har på en ridskola. Hon ska rida och jag ska kanske fota lite. Vi får se... ;) Sen ska jag rida Mai om jag hinner!

 

Vad ska ni göra idag? I wanna know! 

Hejsan bloggisar!

Jag undrade bara om ni skulle uppskatta om jag lade ut ett inlägg om vad jag använder för produkter till ponnyerna? Det kanske hade varit kul eller? 

Puss så länge! 

 

Men heej läsare och bloggen!

Det var ett tags en... Hur har ni haft det medans jag var borta? Tråkigt? Det kan jag tänka mig! ;)

Efter vildkattsinsidenten eller vad jag ska kalla den, cyklade jag hem och var social. Vi hade nämligen fått lite gäster så det blev god middag med kinesiskt tema. MUMS!

 

Idag har jag ju inte varit inne och hälsat och uppdaterat vilket jag ber om ursäkt för. Det blev lite körit på morgonen då jag hade bestämt ridtid med Filippa vid halv tio. 

 

• Ridit Mica med Filippa, en lång mysig joggingtur. Fast jag har lite tankar om Mica som jag måste vädra, men det får jag göra i ett annat inlägg.

• Efter ridturen åkte jag direkt hem till Filippa och Lina. Där åt vi en liten snabb lunch för att sedan åka vidare till en liten sjö som vi har i närheten.

• Vi badade och vattnet var säkert 24 grader varmt! Sååå skönt!

• Sen blev jag skjutsad tillbaka till betet där min cykel stod så att jag kunde cykla hem cykeln. 

• Men först gick jag och letade efter vildkatterna. Jag hittade en liggande som en liten söt ullig tuss i ladan men så fort jag närmade mig med handen blev den rädd och sprang iväg. 

• Så då cyklade jag hem och nu är jag här! Chattign with YOU my friends! <3

Hej!

Nu ska ni (om ni orkar) läsa min novell som handlar om när min mamma skadade sig så att hon blev förlamad. Den här berätteslen är hur jag tycker att händelsen gick till, men de som red bakom oss säger att det inte riktigt gick till så. Men ja, ni får tolka den hur ni vill men jag uppskattar om ni i alla fall ger den en chans. 

Så ni kanske kan få en liten insikt i hur det kan vara för vissa och som sagt, man får tolka det hur man vill. Om det är en lycklig eller en olycklig historia. Jag själv vill ju se den med ett lyckligt slut och det är också så jag har försökt skriva den. 

      Om det är någon som inte tycker den är bra, det gör inget, för jag vet redan att den faktiskt är det. Bra. Efter den responsen jag har fått från många kan jag faktiskt konstatera det, att det är en bra novell som är läsvärd.

Så var så goda och läs min och mammas historia:

 

När som helst
Det var en trevlig dag, jag kände det. Förväntan men även nervositet låg i luften och hästarna var ivriga att få ge sig iväg. Särskilt min, -Mai. En vit, vacker ponny med blå ögon. Mai hade varit rehabiliterad på grund av en skada. Men nu skulle jag äntligen få rida igång henne lite mer ordentligt. Kanske till och med tävla en hopptävling, eller en lite fälttävlan...
Idag skulle vi i alla fall vara med på en hubertusjakt som vår ridklubb anordnat. Det var ganska många hästar och ryttare med, säkert trettio stycken. Till och med två galopphästar som skulle tävla mot varandra på upploppet.
När alla var klara med att sadla och tränsa sina pigga hästar och vi hade gått igenom ordnings- och säkerhetsreglerna red vi iväg på ett långt frustande led. Först en man på en stor häst med en liten trumpet från försvaret i högsta hugg. Det var meningen att vi skulle lyssna till den och höra när det var dags för att trava, galoppera eller skritta. Efter honom gick min vän Alice på sin fräcka mörkbruna ponny, sedan kom jag och sen mamma. Efter mamma red så klart många fler som alla var lika entusiastiska.
Mamma red på sin fina unghäst. Han var bara fyra år men hade ändå kommit en bra bit i sin utbildning och utveckling. Han var brun med bläs och lite tittig. Men även om de första stockarna kändes lite skrämande för honom tog han de små sprången utan att blinka. Tilliten till sin ryttare var starkare än rädslan. Och det är ju faktiskt det som ett riktigt bra ekipage bygger på. Att hästen är villig att göra allt för sin ryttare.

Såhär i efterhand kan jag ofta undra hur min pappa kände sig. När han fick höra vad som hänt. Om han kom i någon slags chock eller om han bara handlade, för att senare få en uppenbarelse av vad som faktiskt hade hänt. Det som hände, hade faktiskt hänt och det skulle han få leva med, ta sig igenom även om det var svårt. Pappa var en man som tog sig igenom saker och ting, men han behövde, precis som de flesta någon som stod vid hans sida. Jag kommer till exempel ihåg alla de gånger när de - mamma och pappa berättade om hur det var när jag var liten och hjärtsjuk. Att det var en hemsk tid och att de faktiskt hade haft tur, eftersom jag som den lilla bebis jag var, hade gått igenom två livshotande ingrepp men klarat det med bravur. Då hade mamma och pappa fått stötta varandra. Men de hade också stöd från vår släkt. Min gamla morfar sa alltid att jag skulle klara mig igenom hjärtoperationerna och att jag, när jag blev lite äldre skulle galoppera runt vår lilla gård på en häst. Morfar hade rätt den gången, tänker jag och kommer ihåg hur jag med min första lånade ponny skrittade runt vår villa med morfar och mamma i släptåg. Det var en fin stund för morfar, han var rörd när vi hade gått varvet runt. Vilket jag kan förstå.

Vi hade nästan kommit till upploppet nu… Äntligen kunde vi släppa hästarna helt och hållet i en härlig, susande galopp. Hela ledet av hästar red upp på en vall och fattade galopp. Känslan var underbar med havet på vår högra sida och den vackra skogen på vår vänstra. Mai började bli något hetsigare nu när vi svängde ner mot stranden. Hon kände att det snart var dags. Dags för att kuta.
Vi var i ett underligt område där skogen och stranden förenades. Det var höga tallar ut placerade lite här och var, men de växte inte i vanlig jord utan i en blandning av vit sand och skogs mull.
Första hindret dök upp ganska fort och de fyra därefter kom i en snabb härlig följd. Det var bara små stockar och vi var över dem på bara några sekunder. Efter står en tall något dumt placerad, den kommer ganska fort men vi hinner ändå svänga. “Härligt! Nu är det äntligen dags för upploppet,” tänker jag och vänder mig om i sadeln. Jag ska precis fråga min älskade mamma hur det går när jag ser något jag aldrig kommer glömma. Det som egentligen inte får ske. Mamma rider över det sista hindret och det går lite för fort, lite för vingligt för att dem ska hinna svänga av från det så fruktansvärt dåligt ut placerade trädet. Hästen skrapar in i trädet med sin högra sida och mamma slås brutalt ur sadeln och landar hårt, hårt som den hårdaste sten på marken. I och med att jag hade vänt mig om för att prata med henne ser jag hela händelsenförloppet. Ser det komma, ser det hända, utan att kunna göra något åt det.
Jag vänder mig om och bromsar in Mai som besviket stannar. Tårarna är resultatet av den fullständiga chocken och paniken som griper ett ordentligt tag runt om mig. För jag ser, jag ser redan innan de träffar trädet att det här är illa. Det är inget vanlig fall, den är så fruktansvärt mycket värre än ett vanligt fall. Alice som rider framför stannar också och det ända jag kan få ur mig är: “Det där såg jätteläskigt ut!!!” Det där såg riktigt äckligt ut…!”

Mamma kunde klänga sig fast vid medvetandet. Och medan hon låg där med alla omhändertagande runt omkring, väntande på en ambulans, står jag lite längre bort och ringer. Jag ringer och ringer och ringer och får tillslut tag på pappa som får veta vad som hänt.

Efter några månader av operationer och rehabilitering sitter nu mamma i rullstol. Hon är förlamad från bålen och nedåt. En sådan här händelse är inte vanlig, man tror att det inte kommer hända en själv, att man är immun. Men när som helst kan det hända, vem som helst. Oavsett vilken grupp av människor, rik eller fattig, ung eller äldre, med familj eller ensam. När man är som mest frustrerad över sitt idiotiska jobb med den idiotiska chefen. Eller när man gör det som man älskar mest att göra, som att swischa fram på en hästs rygg och känna sådan total lycka, för att sedan, innan man hinner uppfatta det, vräkas ner i marken och få smaka på den så kallade, hårda, kalla verkligheten.

Ibland måste man förstå att man har det rätt bra ändå, att man inte hela tiden ska strävar efter mer och mer. För jag är väldigt glad att mamma är precis samma mamma som innan, bara lite mer stillasittande! ;)

Vet ni vad många föräldrar inte gillar? När deras barn är upp för länge på kvällarna och sover för länge! Det är faktiskt det jag har börjat göra lite... Vilket jag själv inte tycker är så bra. Det får bli ändring på det!

Men nu är även JAG vaken på den här mysiga tisdagen och ska ut på en powerwalk. Så jag vaknar ännu bättre.

Har inga direkta planer idag förutom att jag ska rida BÅDA ponnyerna, tvätta och njuta av sommarlovet.

Vad har ni för planer? :)

Jaaaa. Jag cyklade upp till betet och upptäcker att det 1. har börjat regna igen, 2. jag har glömt att tvätta Micas anti-skav tunnel till gjorde och 3. att jag har glömt att ta med ett schabrak till Micas sadel! Så tre fel av tre möjliga! SCORE!

Nä men jag sket i att rida men tog in hästarna ett tag ändå, pysslade lite och gav Mai vad hon behövde för hennes hovar. 

Man blir verkligen oinspirerad när det är höstväder mitt i sommaren men jag antar att om man bosätter sig i ett så dumt land som Sverige så får man väll räkna med det.

Nä förlåt! Så tycker jag faktiskt inte. Sverige är bra för jag älskar de olika årstidskiftningarna. Tänk de länder där det alltid är kvävande värme liksom! USH!

Här kommer lite vardagsbilder som jag tog nu när jag var uppe hos hästarna:

Hejsan! Har ni haft det bra idag?

När mamma kom hem från jobbet innan poänterade hon att jag var slö för att jag inte pallade rida hästarna idag och då fick jag minsann nya krafter! Så nu bär det av till betet där vi har flyttat upp hästarna! Vi flyttade faktiskt upp de igår men det glömde jag nog skriva. Det är en lite går i närheten med ett stort grönbete där vi brukar komplettera när det blir för lite gräs hemma i våra egna hagar. 

Så nu blir det cykel som gäller! Tur att det bara är 2km ungefär! ;)

Jag har tänkt mycket på det här med utanförskap och att inte bli välkommen. 

Jag tycker att det är så sjukt fel att barn som vuxna ska behöva vara med om sånt här. Att inte få vara med. 

Som ett barn som inte får vara med i sandlådan och leka med de andra barnen. Hur kommer det barndet bli i framtiden? Jo osäkert ELLER bli starkare av det. Det beror ju helt på vem det här barnet har runt omkring sig, om det blir stöttat eller ignorerat. 

Jag har varit med om utanförskap många gånger fast inte på så hög nivå. 

När jag var mindre blev jag till ex grupperad ihop med andra som de "populära" ansåg inte var tillräckligt coola. Detta kanske var för att vi inte vågade ta lika mycket plats som andra. Men såhär kommer det ju aslltid vara antar jag. 

 

Ett annat ex är när jag konfirmerade mig nu de här två senaste terminerna. Jag var den enda som inte gick i samma skola som de andra. Konfirmandgruppen var uppdelad i tre grupper, en för de som tog mest plats, de som festade på helgerna, en för de mer tysta individerna som inte tyckte det var kul och festa och en grupp som bara bedstod av mig. Jag för att jag inte var antingen eller egentligen. Men det sjuka var att jag försökte hänga med båda grupperna, engagera mig i den "tuffa" gruppen men ändå vara trevlig mot den "tysta" vilket inte gick så bra då båda grupperna redan var en grupp och därför hade svårt att släppa in en extra person. 

När jag till ex försökte hänga på den "tuffa" gruppen lite mer hade man ju tänkt sig att det skulle vara någon som kunde bjuda in mig, ta mig undere dens vingar och göra så att jag kände mig välkommen. Men icke, inte ens den killen som jag varit bästis med sen dagis kunde lägga manken till och få mig lite mer in i gruppen. Vi skilldes ju åt i med att jag bytte skola men vi kände ju varandra. Men han låtsades liksom som att han inte kände mig. 

     Och det måste ju vara något som kommer av osäkerhet. Att han helt enkelt inte vågade ta intiativ. Den "tysta" gruppen var bättre och lät mig vara med, men man kände sig inte särskilt välkommen, absolut inte när jag dessutom pendlade lite och försökte vara med alla. 

 

Åh jag ville bara skriva av mig om hur konstigt jag tycker det är att en person inte vågar ta ansvar och inbjuda nya personer in i sin grupp.

 

Jag har faktiskt ett annat exepel då vi hade fått en ny tjej i klassen. Hon var väldigt blyg och var svår att prata med. Ingen gick fram och bjöd in henne och när jag och mitt lilla kompisgäng äntligen gjorde det blev hon överlycklig, tackade för att vi hade bjudit in henne på övernattningen fast att hon var så blyg! Hon visade sig verkligen tacksam och jag kan verkligen förstå henne, för att bara gå runt utan att ha någon att kunna luta sig mot ibland är fruktansvärt jobbigt och krävande. 

Den här tjejen kom senare loss och började få andra egna kompisar i klassen sen eftersom vi hade gett henne mer självförtroende för att göra det!

 

Så det jag har försökt att framhäva är: Kom igen nu ungdommar! Var schyssta mot varandra och låt alla vara med! Annars kanske man missar en viktig vänskap!

Yay! Ny vecka nya möjligheter och bla, bla, bla!! Snacka om att man skiter i de där orden som alla skriver nu för tiden! Särskilt när man tittar ut genom fönstret och det bara öser ner regn! Då går motivationen i botten skulle jag vilja påstå. Eller i alla fall för mig. 

Men det regnade ju inte i morse här i skåne så då passade jag på att springa mina intervaller och träna lite styrketräning. 

Efetr det gjorde jag en stor fet smoothie till min lillebror och mig. Men som vanligt blir jag inte nöjd av det så då gjorde jag hyfsat nyttiga fattiga riddare också. Och jag kan ju säga såhär, nu rullar jag fram!

Mysig morgon blev det och jag tänker inte rida idag om inte regnet avtar. För jag rider mest för att jag ska tycka det är roligt och inte för att jag måste hålla igång mina hästar. Faktiskt.

Visst vill jag hålla igång ponnyerna men just nu har jag ändå ingen som är tillräckligt frisk för att bli tävlad ändå. Så då gör det inte så himla mycket om jag skulle hoppa över att rida de någon dag.

Men jag hoppas såklart att vädret blir bättre så att jag KAN rida.

 

Nu ska jag i alla fall fortsätta titta på mina serier och bara njuta av att jag har sommarlov.

 

Hejsan söndag och hejsan bloggen!

 

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle vara riktigt hurtig idag, ni vet ställa klockan och gå upp och springa intervaller för att sedan rida med Filippa och Heeman klockan elva. Men jaaa.. Den planen förstördes ganska lätt i morse då jag vaknade, tittade ut genom fönstret och konstaterade att det var regn, somnade om igen haha! 

Så det blev inga intervaller idag om jag inte tar mig i kragen och gör det nu på dagen... 

Men jag sov enda tills min lillebror väkte mig och berättade att Filippa stod och väntade på att jag skulle komma ut och att hon var helt klar med Heeman!

Så jag hoppade upp ur sängen, klädde på mig ridkläderna, slängde i mig lite flingor och gick ut. Filippa stod som tur var inte och väntade och var klar utan stod och torksade Heeman som var blöt efter skyfallen inatt. Så Mai var ju inte så fin heller. Blöt, lerig och dan!

 

Men till slut kom vi ut och red rundan runt Hjularöd. Den är ca 5km och vi höll faktiskt igång och travade hästarna rätt mycket. Mai kändes väldigt pigg och glad och trampade under sig bra. Det känns väldigt hoppfullt när jag faktiskt kan trava henne på blöt grusväg och rida henne iform och att hon inte haltar utan tvärt om mår BRA av det! Det var så himla mysigt att rida ut med sin allra bästa vän och bara prata ut med henne. Känna att man verkligen kan ha förtroende och kunna anförto sig till en annan person är så sjukt härligt! Och även viktigt för en tror jag.

När vi sen var hemma igen hade gallan gått ner till INGENTING vilket kändes så himla bra. 

Att Mai faktiskt inte behöver vilas mer utan att hon mår bäst av att blir riden känns ju bara så för jävla bra helt enkelt! Jag behöver inte oroa mig längre för att vi ska behöva ta bort henne! För hon kommer klara sig bra tror jag.

 

Hejsan!

Idag vaknade jag med lite halsont och ett riktigt molnigt humör. Varför? För att jag hade ställt min veckarklocka på 9.00 men pappa hade ingen respekt som vanligt för det utan slarvar jättemycket när han skulle bada i badrummet som ligger dörr i dörr med mitt sovrum. Han var inte tyst över huvudtaget och lämnade dörren öppen in till mig! Så dörren slog hela morgonen och han låter så då kan man ju inte sova! Så jäkla störig han kan vara ibland och ine bry sig om man sover eller ej! Bara för att han själv vaknar jättetidigt varje dag bdhöver han ju inte påverka hela huset för det!!

 

Åh jag blir så arg på folk som inte kan ha respekt ibland! Så jag uppmanar er att ge respekt för att få respekt!

Klart slut på mitt dåliga humör nudå!

 

Idag ska vi klockan 11.00 åka till en liten loppis och titta runt och sen efter det finns det inga planer för tillfället. Jag vill ju rida ponnyerna i alla fall!

Vad ska ni göra idag? Är det Falsterbo för hela slanten kanske eller bara en mysdag hemma? :)

Hej! Jag tänkte att jag kunde ta och berätta om två märken som jag tycker är snyggast nu! 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av märkena på hästarnas utrustning innan men nu har jag börjat bry mig mer, förmodlingen för att min utrustningsnörd till kompis har smittat mig!  

 

Alltså jag har verkligen börjat älska GG just nu och särskilt deras snygga set, schabrak och luva! Till ex de ursnygga neon setten! Altså åh vad jag vill ha ett sånt set. Stilrent men ändå med en härlig färgklick!

Jag hade helt klart valt det med rosa passpoal till Mai! ;)

Verdus benskydden är också något som jag väldigt gärna velat köpa till Mai i alla fall! De är så fruktansvärt snygga med de där spännena. Hela designen ser så sjukt proffsig ut och det är ju inte konstigt att så många väljer att köpa dem! De är ju också anpassade så att de ska passa hästens ben perfekt och att de ska ge maximal frihet för kota och knä. De ska helt enkelt vara allmänt BRA för hästens ben ch sitta så naturligt som möjligt. 

Jag gillar alla sorter av verdus, men de absoluta favoriterna är Verdus Olympic! <3

De bruna är ju snyggast men eftersom jag helst vill matcha lite så ska ju Mai egentligen ha svarta. Lite störigt... Men jag kommer ändå aldrig köpa dessa då de verkar rätt dyra!

Hejsan alla fina!

Hoppas att ni mår bra idag? Det gör jag! 

I morse sprang jag lite intervaller och gjorde lite styrketräning hemma. Det var rätt jobbigt idag men jag hoppas att det ska löna sig i slutändan ändå. 

Jag hade egentligen bara tänkt njuta av den fina solen här i Skåne idag utan att rida men så kom jag på att jag och pappa kunde rida ut idag tillsammans! Nu när vi faktiskt her en så fruktansvärt snäll storhäst inackorderad här! Så idag blir det uteritt på Mica tror jag... Får se om jag tar henne eftersom hon red ut igår och var jättetittig.. Annars antar jag att jag får ta Mai och att vi får rida lite kortare. 

 

Min farfar var hästuppfödare så min pappa kan rida. Han är även gjort lumpen på K1 som är den beridna högvakten. Så pappa KAN men är säkert lite ringrostig! Haha, det ska verkligen blir kul att se honom i sadeln igen! 

 

Annars är det poolhäng som gäller och jag har bestämt mig för att få en riktigt fin solbränna! 

Ha en bra dag och NJUT av det som är njutbart i ditt liv! 

 

 

 

Mai-Brit heter min fina ponny som jag vill tävla i framtiden!

Hon är förr 2002 och importerad från Holland. Pga att hon är importerad vet vi inte vad hon har för stamm alls men hon är ganska grov till typen. Kraftiga ben och stort huvud. Sen är det ju det här med färgen... Vad har hon för färg egentligen? Ja det är knappt så jag vet själv. Jag har hört rödtigrerad, isabell, brun-gultigrerad. Men jag vet inte riktigt. Jag antar att man får avgör detta själv. Ett brunt och ett blått öga har hon i alla fall vilket jag verkligen gillar. 

       Mai är startad upp till i LA i hoppningen, LB i dressyren och P80 i fälttävlan. Jag skulle säga att hon är en perfekt fälttävlansponny då hon är både lovande i dressyren och modig och djärv. Och hon ÄLSKAR att hoppa! 

Den här hästen är min drömponny och det visste jag från första början. Dock har vi haft problem med lite skador på henne men hon repar sig!

Hej bloggen! 

Gud vad länge sedan jag skrev! Det har hänt så mycket sen sist. Jag har ingen ordning på när jag skrev sist och så så det får ni ha lite överseende med! ;)

Jag tror jag tar en lite summering i punktform om vad som har hänt sen sist:

• Red två starter i pay n jump med Mai, nolla i både 80 och 90 cm!

• Vi byggde en lite fin ridbana!

• Vi red Hubertusjakt hösten 2013 och min mamma skadade sig väldigt allvarlig och sitter numera i rullstol... :(

• Jag kämpade på Mai och försökte hålla igång henne på vintern 2013, gick sådär då inspirationen inte var på topp. Kunde inte heller åka iväg och träna eftersom min pappa varken hade tid eller ork att köra mig i med mammas olycka.

• I Mai 2014 har det gått precis ett år sen vi skaffad Mai, hon skadar sig på samma sätt som förra året vid samma tid!! Rejäl vrickning i höger has. 

• Vi bestämmer oss för att låna en ponny som jag kan hoppa och rida mer under tiden.

• Vi hittar lilla Mica som kommer hem till oss. Jag kan börja rida lite mer ordentligt på henne! (Presentation kommer i ett enskillt inlägg).

• Mai blir behandlad två gånger i hasen vilket tog sin lilla tid. Nu är vi på banan igen och har långsamt satt igång henne. Skritt två veckor för att nu ha ökat på med även trav i två veckor!

 

Det är väll ungefär det som har hänt sen sist jag skrev här! Nu ska jag försöka och komma igång och skriva lite mer igen! Och vad säger ni? Tycker ni att en ny header kanske skulle göra sitt till den här allmänt dammiga bloggen? Haha!