Utanförskap

Jag har tänkt mycket på det här med utanförskap och att inte bli välkommen. 
Jag tycker att det är så sjukt fel att barn som vuxna ska behöva vara med om sånt här. Att inte få vara med. 
Som ett barn som inte får vara med i sandlådan och leka med de andra barnen. Hur kommer det barndet bli i framtiden? Jo osäkert ELLER bli starkare av det. Det beror ju helt på vem det här barnet har runt omkring sig, om det blir stöttat eller ignorerat. 
Jag har varit med om utanförskap många gånger fast inte på så hög nivå. 
När jag var mindre blev jag till ex grupperad ihop med andra som de "populära" ansåg inte var tillräckligt coola. Detta kanske var för att vi inte vågade ta lika mycket plats som andra. Men såhär kommer det ju aslltid vara antar jag. 
 
Ett annat ex är när jag konfirmerade mig nu de här två senaste terminerna. Jag var den enda som inte gick i samma skola som de andra. Konfirmandgruppen var uppdelad i tre grupper, en för de som tog mest plats, de som festade på helgerna, en för de mer tysta individerna som inte tyckte det var kul och festa och en grupp som bara bedstod av mig. Jag för att jag inte var antingen eller egentligen. Men det sjuka var att jag försökte hänga med båda grupperna, engagera mig i den "tuffa" gruppen men ändå vara trevlig mot den "tysta" vilket inte gick så bra då båda grupperna redan var en grupp och därför hade svårt att släppa in en extra person. 
När jag till ex försökte hänga på den "tuffa" gruppen lite mer hade man ju tänkt sig att det skulle vara någon som kunde bjuda in mig, ta mig undere dens vingar och göra så att jag kände mig välkommen. Men icke, inte ens den killen som jag varit bästis med sen dagis kunde lägga manken till och få mig lite mer in i gruppen. Vi skilldes ju åt i med att jag bytte skola men vi kände ju varandra. Men han låtsades liksom som att han inte kände mig. 
     Och det måste ju vara något som kommer av osäkerhet. Att han helt enkelt inte vågade ta intiativ. Den "tysta" gruppen var bättre och lät mig vara med, men man kände sig inte särskilt välkommen, absolut inte när jag dessutom pendlade lite och försökte vara med alla. 
 
Åh jag ville bara skriva av mig om hur konstigt jag tycker det är att en person inte vågar ta ansvar och inbjuda nya personer in i sin grupp.
 
Jag har faktiskt ett annat exepel då vi hade fått en ny tjej i klassen. Hon var väldigt blyg och var svår att prata med. Ingen gick fram och bjöd in henne och när jag och mitt lilla kompisgäng äntligen gjorde det blev hon överlycklig, tackade för att vi hade bjudit in henne på övernattningen fast att hon var så blyg! Hon visade sig verkligen tacksam och jag kan verkligen förstå henne, för att bara gå runt utan att ha någon att kunna luta sig mot ibland är fruktansvärt jobbigt och krävande. 
Den här tjejen kom senare loss och började få andra egna kompisar i klassen sen eftersom vi hade gett henne mer självförtroende för att göra det!
 
Så det jag har försökt att framhäva är: Kom igen nu ungdommar! Var schyssta mot varandra och låt alla vara med! Annars kanske man missar en viktig vänskap!
Här är jag och en av mina bästa vänner som leker med kameran, jag vet vi ser helknäppa ut!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0