Hejsan! 

Herregud jag måste bara berätta om det är någon som har missat det. Åldersgränsen för tävlande ponnyryttare har höjts med hela TVÅ år!! Nu får man tävla upp till att man är 20 år gammal! Detta är så sjukt roligt tycker jag! Det betyder liksdom att Mai och jag har hela FEM år på oss att tävla! Fantastiskt.

Läs mer här: 

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2014/07/Forandringariponnyryttaraldern/

Godmorgon! 

Hur mår ni idag? Jag hoppas att ni mår bra? :D

Jag mår prima i alla fall! Jag började morgonen med lite intervallträning och styrketräning. Det var jobbigt men härligt. Att vara ute tidigt på dagen och höra hur fåglarna kvittrar och se hur solen skiner. Så himla mysigt! 

Nu ska jag äta lite frukost av något slag för att sedan lägga mig vid poolen.

Hoppet om fint väder sjunker verkligen som en sten när det väl regnar ute och därför blir jag extra glad när det faktiskt blev lite fler baddagar! LOVELY.

 

Efter badandet ska jag sticka ner till en kompis i byn, vi ska hänga men också åka till hennes medryttarhäst som hon har på en ridskola. Hon ska rida och jag ska kanske fota lite. Vi får se... ;) Sen ska jag rida Mai om jag hinner!

 

Vad ska ni göra idag? I wanna know! 

Hejsan bloggisar!

Jag undrade bara om ni skulle uppskatta om jag lade ut ett inlägg om vad jag använder för produkter till ponnyerna? Det kanske hade varit kul eller? 

Puss så länge! 

 

Men heej läsare och bloggen!

Det var ett tags en... Hur har ni haft det medans jag var borta? Tråkigt? Det kan jag tänka mig! ;)

Efter vildkattsinsidenten eller vad jag ska kalla den, cyklade jag hem och var social. Vi hade nämligen fått lite gäster så det blev god middag med kinesiskt tema. MUMS!

 

Idag har jag ju inte varit inne och hälsat och uppdaterat vilket jag ber om ursäkt för. Det blev lite körit på morgonen då jag hade bestämt ridtid med Filippa vid halv tio. 

 

• Ridit Mica med Filippa, en lång mysig joggingtur. Fast jag har lite tankar om Mica som jag måste vädra, men det får jag göra i ett annat inlägg.

• Efter ridturen åkte jag direkt hem till Filippa och Lina. Där åt vi en liten snabb lunch för att sedan åka vidare till en liten sjö som vi har i närheten.

• Vi badade och vattnet var säkert 24 grader varmt! Sååå skönt!

• Sen blev jag skjutsad tillbaka till betet där min cykel stod så att jag kunde cykla hem cykeln. 

• Men först gick jag och letade efter vildkatterna. Jag hittade en liggande som en liten söt ullig tuss i ladan men så fort jag närmade mig med handen blev den rädd och sprang iväg. 

• Så då cyklade jag hem och nu är jag här! Chattign with YOU my friends! <3

Hej!

Nu ska ni (om ni orkar) läsa min novell som handlar om när min mamma skadade sig så att hon blev förlamad. Den här berätteslen är hur jag tycker att händelsen gick till, men de som red bakom oss säger att det inte riktigt gick till så. Men ja, ni får tolka den hur ni vill men jag uppskattar om ni i alla fall ger den en chans. 

Så ni kanske kan få en liten insikt i hur det kan vara för vissa och som sagt, man får tolka det hur man vill. Om det är en lycklig eller en olycklig historia. Jag själv vill ju se den med ett lyckligt slut och det är också så jag har försökt skriva den. 

      Om det är någon som inte tycker den är bra, det gör inget, för jag vet redan att den faktiskt är det. Bra. Efter den responsen jag har fått från många kan jag faktiskt konstatera det, att det är en bra novell som är läsvärd.

Så var så goda och läs min och mammas historia:

 

När som helst
Det var en trevlig dag, jag kände det. Förväntan men även nervositet låg i luften och hästarna var ivriga att få ge sig iväg. Särskilt min, -Mai. En vit, vacker ponny med blå ögon. Mai hade varit rehabiliterad på grund av en skada. Men nu skulle jag äntligen få rida igång henne lite mer ordentligt. Kanske till och med tävla en hopptävling, eller en lite fälttävlan...
Idag skulle vi i alla fall vara med på en hubertusjakt som vår ridklubb anordnat. Det var ganska många hästar och ryttare med, säkert trettio stycken. Till och med två galopphästar som skulle tävla mot varandra på upploppet.
När alla var klara med att sadla och tränsa sina pigga hästar och vi hade gått igenom ordnings- och säkerhetsreglerna red vi iväg på ett långt frustande led. Först en man på en stor häst med en liten trumpet från försvaret i högsta hugg. Det var meningen att vi skulle lyssna till den och höra när det var dags för att trava, galoppera eller skritta. Efter honom gick min vän Alice på sin fräcka mörkbruna ponny, sedan kom jag och sen mamma. Efter mamma red så klart många fler som alla var lika entusiastiska.
Mamma red på sin fina unghäst. Han var bara fyra år men hade ändå kommit en bra bit i sin utbildning och utveckling. Han var brun med bläs och lite tittig. Men även om de första stockarna kändes lite skrämande för honom tog han de små sprången utan att blinka. Tilliten till sin ryttare var starkare än rädslan. Och det är ju faktiskt det som ett riktigt bra ekipage bygger på. Att hästen är villig att göra allt för sin ryttare.

Såhär i efterhand kan jag ofta undra hur min pappa kände sig. När han fick höra vad som hänt. Om han kom i någon slags chock eller om han bara handlade, för att senare få en uppenbarelse av vad som faktiskt hade hänt. Det som hände, hade faktiskt hänt och det skulle han få leva med, ta sig igenom även om det var svårt. Pappa var en man som tog sig igenom saker och ting, men han behövde, precis som de flesta någon som stod vid hans sida. Jag kommer till exempel ihåg alla de gånger när de - mamma och pappa berättade om hur det var när jag var liten och hjärtsjuk. Att det var en hemsk tid och att de faktiskt hade haft tur, eftersom jag som den lilla bebis jag var, hade gått igenom två livshotande ingrepp men klarat det med bravur. Då hade mamma och pappa fått stötta varandra. Men de hade också stöd från vår släkt. Min gamla morfar sa alltid att jag skulle klara mig igenom hjärtoperationerna och att jag, när jag blev lite äldre skulle galoppera runt vår lilla gård på en häst. Morfar hade rätt den gången, tänker jag och kommer ihåg hur jag med min första lånade ponny skrittade runt vår villa med morfar och mamma i släptåg. Det var en fin stund för morfar, han var rörd när vi hade gått varvet runt. Vilket jag kan förstå.

Vi hade nästan kommit till upploppet nu… Äntligen kunde vi släppa hästarna helt och hållet i en härlig, susande galopp. Hela ledet av hästar red upp på en vall och fattade galopp. Känslan var underbar med havet på vår högra sida och den vackra skogen på vår vänstra. Mai började bli något hetsigare nu när vi svängde ner mot stranden. Hon kände att det snart var dags. Dags för att kuta.
Vi var i ett underligt område där skogen och stranden förenades. Det var höga tallar ut placerade lite här och var, men de växte inte i vanlig jord utan i en blandning av vit sand och skogs mull.
Första hindret dök upp ganska fort och de fyra därefter kom i en snabb härlig följd. Det var bara små stockar och vi var över dem på bara några sekunder. Efter står en tall något dumt placerad, den kommer ganska fort men vi hinner ändå svänga. “Härligt! Nu är det äntligen dags för upploppet,” tänker jag och vänder mig om i sadeln. Jag ska precis fråga min älskade mamma hur det går när jag ser något jag aldrig kommer glömma. Det som egentligen inte får ske. Mamma rider över det sista hindret och det går lite för fort, lite för vingligt för att dem ska hinna svänga av från det så fruktansvärt dåligt ut placerade trädet. Hästen skrapar in i trädet med sin högra sida och mamma slås brutalt ur sadeln och landar hårt, hårt som den hårdaste sten på marken. I och med att jag hade vänt mig om för att prata med henne ser jag hela händelsenförloppet. Ser det komma, ser det hända, utan att kunna göra något åt det.
Jag vänder mig om och bromsar in Mai som besviket stannar. Tårarna är resultatet av den fullständiga chocken och paniken som griper ett ordentligt tag runt om mig. För jag ser, jag ser redan innan de träffar trädet att det här är illa. Det är inget vanlig fall, den är så fruktansvärt mycket värre än ett vanligt fall. Alice som rider framför stannar också och det ända jag kan få ur mig är: “Det där såg jätteläskigt ut!!!” Det där såg riktigt äckligt ut…!”

Mamma kunde klänga sig fast vid medvetandet. Och medan hon låg där med alla omhändertagande runt omkring, väntande på en ambulans, står jag lite längre bort och ringer. Jag ringer och ringer och ringer och får tillslut tag på pappa som får veta vad som hänt.

Efter några månader av operationer och rehabilitering sitter nu mamma i rullstol. Hon är förlamad från bålen och nedåt. En sådan här händelse är inte vanlig, man tror att det inte kommer hända en själv, att man är immun. Men när som helst kan det hända, vem som helst. Oavsett vilken grupp av människor, rik eller fattig, ung eller äldre, med familj eller ensam. När man är som mest frustrerad över sitt idiotiska jobb med den idiotiska chefen. Eller när man gör det som man älskar mest att göra, som att swischa fram på en hästs rygg och känna sådan total lycka, för att sedan, innan man hinner uppfatta det, vräkas ner i marken och få smaka på den så kallade, hårda, kalla verkligheten.

Ibland måste man förstå att man har det rätt bra ändå, att man inte hela tiden ska strävar efter mer och mer. För jag är väldigt glad att mamma är precis samma mamma som innan, bara lite mer stillasittande! ;)

Vet ni vad många föräldrar inte gillar? När deras barn är upp för länge på kvällarna och sover för länge! Det är faktiskt det jag har börjat göra lite... Vilket jag själv inte tycker är så bra. Det får bli ändring på det!

Men nu är även JAG vaken på den här mysiga tisdagen och ska ut på en powerwalk. Så jag vaknar ännu bättre.

Har inga direkta planer idag förutom att jag ska rida BÅDA ponnyerna, tvätta och njuta av sommarlovet.

Vad har ni för planer? :)

Jaaaa. Jag cyklade upp till betet och upptäcker att det 1. har börjat regna igen, 2. jag har glömt att tvätta Micas anti-skav tunnel till gjorde och 3. att jag har glömt att ta med ett schabrak till Micas sadel! Så tre fel av tre möjliga! SCORE!

Nä men jag sket i att rida men tog in hästarna ett tag ändå, pysslade lite och gav Mai vad hon behövde för hennes hovar. 

Man blir verkligen oinspirerad när det är höstväder mitt i sommaren men jag antar att om man bosätter sig i ett så dumt land som Sverige så får man väll räkna med det.

Nä förlåt! Så tycker jag faktiskt inte. Sverige är bra för jag älskar de olika årstidskiftningarna. Tänk de länder där det alltid är kvävande värme liksom! USH!

Här kommer lite vardagsbilder som jag tog nu när jag var uppe hos hästarna:

Hejsan! Har ni haft det bra idag?

När mamma kom hem från jobbet innan poänterade hon att jag var slö för att jag inte pallade rida hästarna idag och då fick jag minsann nya krafter! Så nu bär det av till betet där vi har flyttat upp hästarna! Vi flyttade faktiskt upp de igår men det glömde jag nog skriva. Det är en lite går i närheten med ett stort grönbete där vi brukar komplettera när det blir för lite gräs hemma i våra egna hagar. 

Så nu blir det cykel som gäller! Tur att det bara är 2km ungefär! ;)

Jag har tänkt mycket på det här med utanförskap och att inte bli välkommen. 

Jag tycker att det är så sjukt fel att barn som vuxna ska behöva vara med om sånt här. Att inte få vara med. 

Som ett barn som inte får vara med i sandlådan och leka med de andra barnen. Hur kommer det barndet bli i framtiden? Jo osäkert ELLER bli starkare av det. Det beror ju helt på vem det här barnet har runt omkring sig, om det blir stöttat eller ignorerat. 

Jag har varit med om utanförskap många gånger fast inte på så hög nivå. 

När jag var mindre blev jag till ex grupperad ihop med andra som de "populära" ansåg inte var tillräckligt coola. Detta kanske var för att vi inte vågade ta lika mycket plats som andra. Men såhär kommer det ju aslltid vara antar jag. 

 

Ett annat ex är när jag konfirmerade mig nu de här två senaste terminerna. Jag var den enda som inte gick i samma skola som de andra. Konfirmandgruppen var uppdelad i tre grupper, en för de som tog mest plats, de som festade på helgerna, en för de mer tysta individerna som inte tyckte det var kul och festa och en grupp som bara bedstod av mig. Jag för att jag inte var antingen eller egentligen. Men det sjuka var att jag försökte hänga med båda grupperna, engagera mig i den "tuffa" gruppen men ändå vara trevlig mot den "tysta" vilket inte gick så bra då båda grupperna redan var en grupp och därför hade svårt att släppa in en extra person. 

När jag till ex försökte hänga på den "tuffa" gruppen lite mer hade man ju tänkt sig att det skulle vara någon som kunde bjuda in mig, ta mig undere dens vingar och göra så att jag kände mig välkommen. Men icke, inte ens den killen som jag varit bästis med sen dagis kunde lägga manken till och få mig lite mer in i gruppen. Vi skilldes ju åt i med att jag bytte skola men vi kände ju varandra. Men han låtsades liksom som att han inte kände mig. 

     Och det måste ju vara något som kommer av osäkerhet. Att han helt enkelt inte vågade ta intiativ. Den "tysta" gruppen var bättre och lät mig vara med, men man kände sig inte särskilt välkommen, absolut inte när jag dessutom pendlade lite och försökte vara med alla. 

 

Åh jag ville bara skriva av mig om hur konstigt jag tycker det är att en person inte vågar ta ansvar och inbjuda nya personer in i sin grupp.

 

Jag har faktiskt ett annat exepel då vi hade fått en ny tjej i klassen. Hon var väldigt blyg och var svår att prata med. Ingen gick fram och bjöd in henne och när jag och mitt lilla kompisgäng äntligen gjorde det blev hon överlycklig, tackade för att vi hade bjudit in henne på övernattningen fast att hon var så blyg! Hon visade sig verkligen tacksam och jag kan verkligen förstå henne, för att bara gå runt utan att ha någon att kunna luta sig mot ibland är fruktansvärt jobbigt och krävande. 

Den här tjejen kom senare loss och började få andra egna kompisar i klassen sen eftersom vi hade gett henne mer självförtroende för att göra det!

 

Så det jag har försökt att framhäva är: Kom igen nu ungdommar! Var schyssta mot varandra och låt alla vara med! Annars kanske man missar en viktig vänskap!

Yay! Ny vecka nya möjligheter och bla, bla, bla!! Snacka om att man skiter i de där orden som alla skriver nu för tiden! Särskilt när man tittar ut genom fönstret och det bara öser ner regn! Då går motivationen i botten skulle jag vilja påstå. Eller i alla fall för mig. 

Men det regnade ju inte i morse här i skåne så då passade jag på att springa mina intervaller och träna lite styrketräning. 

Efetr det gjorde jag en stor fet smoothie till min lillebror och mig. Men som vanligt blir jag inte nöjd av det så då gjorde jag hyfsat nyttiga fattiga riddare också. Och jag kan ju säga såhär, nu rullar jag fram!

Mysig morgon blev det och jag tänker inte rida idag om inte regnet avtar. För jag rider mest för att jag ska tycka det är roligt och inte för att jag måste hålla igång mina hästar. Faktiskt.

Visst vill jag hålla igång ponnyerna men just nu har jag ändå ingen som är tillräckligt frisk för att bli tävlad ändå. Så då gör det inte så himla mycket om jag skulle hoppa över att rida de någon dag.

Men jag hoppas såklart att vädret blir bättre så att jag KAN rida.

 

Nu ska jag i alla fall fortsätta titta på mina serier och bara njuta av att jag har sommarlov.