Nu har jag äntligen höstlov vilket får mig att tänka på att nästa lov sen är jullovet! Igår åkte vi upp till min släkt och nu är vi här och bara myser och umgås. Så himla skönt att inte känna någon stress och kunna åka till en affär och bara glida fram och glo, jättemysigt. Mamma fick världens service av en trevlig kvinna som jag tydligen hade träffat förut. Det är så himla mysigt med sånna som hon som liksom kommer ihåg sina kunder och som älskar sitt jobb och kan erbjuda sig att jobba över för att man inte har hunnit pröva allt man vill, jag menar den tjejen kom ihåg att jag hette Maja och det var flera år sedan jag var på den affären sist! Hon var verkligen trevlig. Så tummen upp för trevliga "butiksskötare"! :D

Sen nu ikväll ska vi äta räkor och fira att vi är lediga allihopa. Hästarna är hemma och blir passade av grannen som jag tycker är väldigt irriterande för den grannen vågar inte gå in till hästarna och mocka och sådant så alltid när man kommer hem är boxen (som de har tillsammans) helt ner smutsad och oduglig så då måste man alltid mocka ur hela boxen som innan man åkte var i fint skick. DET är lite irriterande tycker jag!

Jag vet faktiskt inte vilket han är! Jag gick precis ut till hästarna och gjorde lite fint hos dem, jag har ju inte så mycket att göra när man är sjuk-ledig från skolan. Jag gick sen ut i hagen och gick först fram till de båda och gav dem var sitt äpple. Sen kom jag på lite på måfå att jag skulle träna Snidden på att ha lite bättre respekt för mig i hagen och att han skulle kunna gå bredvid mig utan grimma. Men det gick ju inte så bra, de gångerna jag försökte få honom att följa med mig gick han med en lite bit och sen bröt han ut i en fullständig busattack. Han kan liksom inte låta bli när han är med mig! Otroligt! Sen var det ju kört då han blev uppbusad ordentligt när jag blir arg och börjar morra åt honom och när jag började schasa på honom för att han ska få mer respekt och inte våga springa nära mig. (Vilket han inte gjorde en enda gång.) Jag undrar bara om han blir lite rädd för mig eller om det är för att han bara är en buse...?

I lördags vaknade jag med ont i halsen, i söndags vaknade jag med mer ont i halsen, igår kväll grät jag för att jag hade ont i halsen men idag gråter jag inte mer. Jag har äntligen kommit över den töntiga lilla tröskeln och tagit en alvedon som jag svalde med vatten fast att jag hade skit ont i den dumma halsen. Jag har eller hade lite fobi för det där med att svälja tabletter och att i almenheten ta mediciner i vilken form som helst och det finns en anledning:

 

Detta är min verasion på det hela. (Det stämmer alltså inte riktigt, jag var ju bara ett år) :

 

     När jag var ungefär ett år gammal märkte mamma och pappa att jag hade börjat gå ner väldigt mycket i vikt och att jag bara ville amma om jag låg på ett håll vilket var lite skumt. En liten babys ska ju vara rund och go med knubbiga ben och kinder. Men det var inte jag alls, tvärt om jag hade inget fett alls på kroppen. Mina föräldrar åkte på sina vanliga baby-kontroller och där sade dem att jag hade lite för typ höga värden på något men att jag annars mådde bra. Mamma och pappa åkte hem och Märta födde sitt första föl. Sen fick de ett samtal av en doktor som sade att jag hade fått en tid på hjärtavdelningen i Lund och att jag skulle åka dit då på eftermiddagen. De hade alltså sett att det var något som var väldigt fel på mig och det fattade ju mamma och pappa också eftersom man inte brukar få sina tider samma dag som man har ringt om dem.

     Jag hade ett hjärta som inte var helt stabilt, det läckte från ena klaffen så att det rena blodet blandade sig med det blodet som hade koldioxid i sig. de var tvungna att gör två stora ingrepp på mig som de aldrig hade provat förut så jag blev simen lite försökskanin kan man säga. De fick hålla igång mitt hjärta med en sån där maskin som gör att hjärtat fortsätter att pumpa ut blod till kroppen och hela köret. Det fanns en risk att jag inte skulle överleva ingreppen men det gjorde jag ju faktiskt! 

     Efter operationerna var jag tvungen att äta en blandning med en massa nyttiga saker och som var som ren grädde, men det tyckte ju jag var super gött!

 

Ja det är i alla fall därför som jag inte gillar mediciner så fasligt mycket, men det roliga är att min lillebror älskar att ta mediciner, favoriten är hostmedicin. :P Jag har faktiskt haft rätt många besvär, som öroninflammation och jumskbrock så jag har tagit en del mediciner som ni kanske förstår! Anledningen till att jag sitter här och skriver om alla mina skavanker är att jag fortfarande är sjuk och har inget annat för mig. Jag ska till doktorn idag kl 14.45 och få en sån där äcklig pinne nerkörd i halsen så att de kan se om jag har halsfluss eller inte. Jag ser inte fram emot det om man säger så, man känner sig torr som en öken i halsen efteråt och man tror att man ska kräkas rakt ut på sköterskan när hon ska göra den där grejen! Ushh!

Ja, nu för en gångs skull ska jag uppdatera om vad som har hänt de senaste veckorna! Man får passa på när man har skrivlust.

     Jag har nu in i det sista ridigt ganska flitigt och Snidden har också blivit tränad. Mamma och jag har varit mycket duktiga och åkt på kanske tre träningar sen sist jag skrev ordentligt om en. Märta har varit super duper hela tiden och hoppar nu vattenmattor och oxrar med sockerbitar under utan att tänka vilket är ett underverk då vi på ridskolan som jag innan red på inte äns knappt kunde leda över henne en invikt vatttenmatta! Helt otroligt är vad jag tycker, men det är väll det att jag har börjat rida ordentligt och tuffat till mig. Snidden har också varit rätt så duktig men vi tror att han har kommit in i sin tonårstråts. Han stannar på hindren ibland och det är inte det vanliga stoppet med en tvärnit eller avvejning från hindret. Snidden kommer på (precis som sin mor) att han inte kan eller vågar hoppa precis när han ska hoppa av, och det resulterar i att han hoppar över första bommen i oxrarna och stannar med frambenen emellan de två hindren i oxern! Sen blir det lite klurit att komma ut utan att välta hela hindret med de ostyriga bakbenen!

        

     Märta red jag bara en lite skrittur ut till vägen för hon har skadat knät. Det är bara ett sår som har svullnat men hon har fått lite medicin. Mamma säger att hon kanske har fått liteb dåligare mörkerséende såhär på äldre dar. Vi hade en tävling på gång i helgen som jag kanske skulle gå på men nu är hon ju tävlingskonvalecens och får då inte "tävla". Dumt. Vi ska kolla ögonen på henne och se vad som är fel. Men det är nog bara lite gammelsyn... Hoppas jag. 

     Detta var igår som jag red och så!

Nu vet mamma och jag att vi inte är lurade på de där stövlarna! Mamma ringde igen igår och då svarade dem, de sa att stövlarna var klara och att de skulle skicka dem på fredag. Så nu är de på G! Jätte bra! De skulle ju komma i slutet av augusti så de måste ha blivit rätt mycket efter i planeringen där nere...
Glad är jag i alla fall att de kommer