Hej!

Nu ska ni (om ni orkar) läsa min novell som handlar om när min mamma skadade sig så att hon blev förlamad. Den här berätteslen är hur jag tycker att händelsen gick till, men de som red bakom oss säger att det inte riktigt gick till så. Men ja, ni får tolka den hur ni vill men jag uppskattar om ni i alla fall ger den en chans. 

Så ni kanske kan få en liten insikt i hur det kan vara för vissa och som sagt, man får tolka det hur man vill. Om det är en lycklig eller en olycklig historia. Jag själv vill ju se den med ett lyckligt slut och det är också så jag har försökt skriva den. 

      Om det är någon som inte tycker den är bra, det gör inget, för jag vet redan att den faktiskt är det. Bra. Efter den responsen jag har fått från många kan jag faktiskt konstatera det, att det är en bra novell som är läsvärd.

Så var så goda och läs min och mammas historia:

 

När som helst
Det var en trevlig dag, jag kände det. Förväntan men även nervositet låg i luften och hästarna var ivriga att få ge sig iväg. Särskilt min, -Mai. En vit, vacker ponny med blå ögon. Mai hade varit rehabiliterad på grund av en skada. Men nu skulle jag äntligen få rida igång henne lite mer ordentligt. Kanske till och med tävla en hopptävling, eller en lite fälttävlan...
Idag skulle vi i alla fall vara med på en hubertusjakt som vår ridklubb anordnat. Det var ganska många hästar och ryttare med, säkert trettio stycken. Till och med två galopphästar som skulle tävla mot varandra på upploppet.
När alla var klara med att sadla och tränsa sina pigga hästar och vi hade gått igenom ordnings- och säkerhetsreglerna red vi iväg på ett långt frustande led. Först en man på en stor häst med en liten trumpet från försvaret i högsta hugg. Det var meningen att vi skulle lyssna till den och höra när det var dags för att trava, galoppera eller skritta. Efter honom gick min vän Alice på sin fräcka mörkbruna ponny, sedan kom jag och sen mamma. Efter mamma red så klart många fler som alla var lika entusiastiska.
Mamma red på sin fina unghäst. Han var bara fyra år men hade ändå kommit en bra bit i sin utbildning och utveckling. Han var brun med bläs och lite tittig. Men även om de första stockarna kändes lite skrämande för honom tog han de små sprången utan att blinka. Tilliten till sin ryttare var starkare än rädslan. Och det är ju faktiskt det som ett riktigt bra ekipage bygger på. Att hästen är villig att göra allt för sin ryttare.

Såhär i efterhand kan jag ofta undra hur min pappa kände sig. När han fick höra vad som hänt. Om han kom i någon slags chock eller om han bara handlade, för att senare få en uppenbarelse av vad som faktiskt hade hänt. Det som hände, hade faktiskt hänt och det skulle han få leva med, ta sig igenom även om det var svårt. Pappa var en man som tog sig igenom saker och ting, men han behövde, precis som de flesta någon som stod vid hans sida. Jag kommer till exempel ihåg alla de gånger när de - mamma och pappa berättade om hur det var när jag var liten och hjärtsjuk. Att det var en hemsk tid och att de faktiskt hade haft tur, eftersom jag som den lilla bebis jag var, hade gått igenom två livshotande ingrepp men klarat det med bravur. Då hade mamma och pappa fått stötta varandra. Men de hade också stöd från vår släkt. Min gamla morfar sa alltid att jag skulle klara mig igenom hjärtoperationerna och att jag, när jag blev lite äldre skulle galoppera runt vår lilla gård på en häst. Morfar hade rätt den gången, tänker jag och kommer ihåg hur jag med min första lånade ponny skrittade runt vår villa med morfar och mamma i släptåg. Det var en fin stund för morfar, han var rörd när vi hade gått varvet runt. Vilket jag kan förstå.

Vi hade nästan kommit till upploppet nu… Äntligen kunde vi släppa hästarna helt och hållet i en härlig, susande galopp. Hela ledet av hästar red upp på en vall och fattade galopp. Känslan var underbar med havet på vår högra sida och den vackra skogen på vår vänstra. Mai började bli något hetsigare nu när vi svängde ner mot stranden. Hon kände att det snart var dags. Dags för att kuta.
Vi var i ett underligt område där skogen och stranden förenades. Det var höga tallar ut placerade lite här och var, men de växte inte i vanlig jord utan i en blandning av vit sand och skogs mull.
Första hindret dök upp ganska fort och de fyra därefter kom i en snabb härlig följd. Det var bara små stockar och vi var över dem på bara några sekunder. Efter står en tall något dumt placerad, den kommer ganska fort men vi hinner ändå svänga. “Härligt! Nu är det äntligen dags för upploppet,” tänker jag och vänder mig om i sadeln. Jag ska precis fråga min älskade mamma hur det går när jag ser något jag aldrig kommer glömma. Det som egentligen inte får ske. Mamma rider över det sista hindret och det går lite för fort, lite för vingligt för att dem ska hinna svänga av från det så fruktansvärt dåligt ut placerade trädet. Hästen skrapar in i trädet med sin högra sida och mamma slås brutalt ur sadeln och landar hårt, hårt som den hårdaste sten på marken. I och med att jag hade vänt mig om för att prata med henne ser jag hela händelsenförloppet. Ser det komma, ser det hända, utan att kunna göra något åt det.
Jag vänder mig om och bromsar in Mai som besviket stannar. Tårarna är resultatet av den fullständiga chocken och paniken som griper ett ordentligt tag runt om mig. För jag ser, jag ser redan innan de träffar trädet att det här är illa. Det är inget vanlig fall, den är så fruktansvärt mycket värre än ett vanligt fall. Alice som rider framför stannar också och det ända jag kan få ur mig är: “Det där såg jätteläskigt ut!!!” Det där såg riktigt äckligt ut…!”

Mamma kunde klänga sig fast vid medvetandet. Och medan hon låg där med alla omhändertagande runt omkring, väntande på en ambulans, står jag lite längre bort och ringer. Jag ringer och ringer och ringer och får tillslut tag på pappa som får veta vad som hänt.

Efter några månader av operationer och rehabilitering sitter nu mamma i rullstol. Hon är förlamad från bålen och nedåt. En sådan här händelse är inte vanlig, man tror att det inte kommer hända en själv, att man är immun. Men när som helst kan det hända, vem som helst. Oavsett vilken grupp av människor, rik eller fattig, ung eller äldre, med familj eller ensam. När man är som mest frustrerad över sitt idiotiska jobb med den idiotiska chefen. Eller när man gör det som man älskar mest att göra, som att swischa fram på en hästs rygg och känna sådan total lycka, för att sedan, innan man hinner uppfatta det, vräkas ner i marken och få smaka på den så kallade, hårda, kalla verkligheten.

Ibland måste man förstå att man har det rätt bra ändå, att man inte hela tiden ska strävar efter mer och mer. För jag är väldigt glad att mamma är precis samma mamma som innan, bara lite mer stillasittande! ;)