Det är så orättvist, livet är så orättvist. Jag kan inte förstå det! Det är verkligen ofattbart.

      Jag kom hem igår och red med mamma, på ridturen berättade mamma om en flicka som hade omkommit i en ridolycka. Medan vi red diskuterade vi det och konstaterade att det var väldigt sorgligt och orättvist. Men jag tänkte inte mer på det, folk som man inte känner och aldrig har träffat som dör tänker man inte så mycket på, det känns så avlägset på något vis. Man tänker: ”Åh nej, det var väldigt tragiskt”, och sen är det inte mer med det. 

       Senare på kvällen satt jag och pluggade på SO uppe i soffan med familjen när min kompis ringde och berättade att en tjej som jag och hon hade gått på samma ridläger och ridskola som. Hon hade dött. I en ridolycka. 

     Flickan hade tydligen hoppat en häst över ett 30 cm hinder, hästen hade snubblat och hon trillade av. På något sätt råkade hästen trampa henne i huvudet så att hjälmen spräcktes och skadade hennes hjärna. Hon kom till sjukhuset medvetslös och avled på plats. Ingen kunde göra något. Hemskt.

     Plötsligt vaknade man till och insåg saker. Saker som man aldrig skulle ha tänkt på om inte en sådan här händelse hade inträffat. Som att hur ömtåliga vi människor egentligen är och hur farligt det är med ridning. Jag menar, vi alla som rider trillar ju av någon gång ibland, oftast pga av att hästen blivit rädd eller stannar på ett hinder. Sånt händer liksom. That`s it. Men tänk då den här tjejen som slog sig så mycket bara av att hästen snubblade till. När de skulle hoppa 30 cm! Då förstår man också vilken maximal otur denna människan hade. 

       Tänk er, den här flickan på 15 bast, med hela livet framför sig fick inte uppleva det som de flesta andra får. Livet. Hon dog när hon var 15 f*****n år! Man brukar ju tänka att allt har sin mening, att det är gud som har tänkt ut det så. Men då måste jag ställs den fråga som jag tror väldigt många andra som kände henne bättre gör: Gud, om du nu finns, hade Tanjas död någon mening? Finns det någon orsak till att en människa som är så pass ung ska få dö när det finns så många gamla som har levt klart sina liv och är mer redo för det än vad hon var? Troligtvis kommer vi inte få svar på dem frågorna, och det är kanske bäst det. Alting händer av en mening.

     Nu måste jag också ägna en tanke åt Tanjas familj, hur kommer de kunna ta denna sorgen? Jag tror att det är som värst när något hemskt precis har hänt, att man bara vill dö själv i början av sorgetiden om jag ska kalla det för det. Men jag tror egentligen inte att man riktigt kan bli hel igen efter en sådan här händelse. 

     Jag tror att det är så att när man har trillat ner i sorgen så djupt som hennes familj nog gör så tar man sig aldrig upp riktigt till toppen igen. Men stannar på mitten av stegen och märker att när man börjar komma på bättrings vägen med sorgen så fattas det pinnar att klättra allra längst upp på. 

     Det är vad jag tror med sorg. Man kommer altid känna ett tomrum efter någons död. Så är det bara.

     Jag vill hälsa till Malin som jag inte heller känner så väl (hon var Tanjas bästa vän, de var till och med födda på samma dag) och säga att hon är sjukt stark som ens orkar gå igenom det här. Hoppas att du ändå fortsätter med hästar, för det är du värd! <3